Livet som vuxen tycks långt bort ibland. städa, laga mat och jobba. ibland händer det att man tror sig vara självständig vuxen o sen händer det som man fasade inför, man börjar må dåligt.

jag känner mig ofta som rubriken säger, som en förvuxen tonåring. orkar inte laga mat, orkar inte städa latheten tar över och hela dagen spenderas i sängen. eller är jag lat? kanske är det depression? hemska tanke. men så mycket tyder o pekar på att jag är deprimerad. jag är inte ledsen o grinar eller är arg. tvärtom så är jag glad, orkar umgås med vänner, lagar mat (även fast det nu är nudlar eller micropizza) och jag tar mig ut med hunden. men då o då tappar jag ALL kraft i kroppen och de enda jag orkar är att ligga ned o röka en cigg. knappt dricka vatten. detta händer inte en gång i månaden, veckan eller så. nä de händer flera gånger per dag.

fest har blivit ett nyckelord i min vardag. jag festar varje helg, o nu på valborg också (en onsdag) och detta kan jag tänka mig tar krafter. ibland tar jag tabletter o festar på dom, om inte får jag en chill kväll och då jag inte har så mycket ansvar så kan jag ta denna kväll närhelst jag vill. jag försöker stå emot drogerna men ibland blir man sugen. lite som godis om jag får jämföra hej vilt. ingen lider av det precis, hunden får ju gå ut på promenad ändå, katterna får en ren kattlåda hur hög jag än är. jag gör det jag ska göra, fast mindre motvilligt. 

det är tur att jag har dåligt med cash, annars hade jag nog varit hög alltid... spriten får jag av min pappa, en del köper jag själv genom att sälja saker. har sålt saker för att köpa piller också, men inte i samma skala. om någon hade vela ha all skit så hade jag kunnat leva med att bara ha ett par stolar, sängen och en tv. så illa är det haha. 

iallafall, livet leker nästan. drömmer konstiga saker o ids inte diska. allt jag gör gör jag för att det är roligt eller för att jag verkligen VERKLIGEN måste. har inget jobb och det är skönt. pluggar inte heller och det är ännu skönare. men bäst av allt är att?

en kvinna frågade mig varför jag inte tränade om jag nu hade så ont i kroppen o jag svarade att det inte hjälper med träning vilket jag har gjort men nu gett upp."ursäkter!" sa hon. "klart träning hjälper, det hjälpte ju mig!" jag försökte förklara att det är en nervskada plus skevt bäcken o de finns ingen spec behandling för det utöver medicinering.. men hon fortsatte "har du några fler ursäkter?"

visst, vi har alla använt ursäkter för att slippa undan något. vissa tror att bara för att man kontrar med en eller flera saker så kommer man bara med fler ursäkter.. men det är väl så, att folk ljuger o ursäktar sig ofta så man till slut blir "allergisk" mot det.

hitta gärna på en anledning eller två som ursäkt för att inte ha tagit kontakt eller ljugit om något, för mig spelar det ingen roll. jag är så avtrubbad av lögner o svek så gör vad du vill, men som man brukar säga; ärlighet kommer man längst med! 

jag ser till och med om någon jag aldrig ens träffat ljuger eller undanhåller något, dock kan jag komma på det senare då jag ibland är fruktansvärt naiv..

en grej som flera har påstått är att jag använder mina tusen diagnoser som ursäkt för t.ex ett beteende vilket jag aldrig skulle göra, för jag vet att jag inte ÄR min psykiska sjukdom utan den är en del av mig. det enda jag kan säga om diagnoserna är att dom inte alltid är till min fördel. jag är ju fotfarande mig själv, eller hur?

LJUG INT!

Hundar, dom är som fina.

Å voi. Jag hade glömt hur det var att ha valp..

Då jag bodde under täcket för fem år sen när min vuxna hund

var liten och skulle rastas, matas o uppfostras så var det här som "första" gången för mig.

Föräldrarna tog hand om "Stjärnan" åt mig, ja. Nu är det "Schvammel"s tur, fast den här gången är han mitt fulla ansvar. Det går bra, rätt mke tevve i honom så blir ett sjujävla jobb att motionera o träna hnm.

Men alltså, det förtjänar lillkillen! Vidrigt charmig, mysig så man gråter blod och vild så man tappar förståndet, haha. En tok behöll jag, av sex st mycket vackra valpar. Och jag är mycket övertygad om att resten av valparna fått det bra hos sina nya ägare. :)

Ska ringa förs.kassan, LSS och min hyresvärd imorgon för att lösa lite med hyran och få godkänt för flytt.

Ska dock tyvärr inte lämna svinhålet nej, ska bara flytta till en annan lgh, med Sniida. Då blir jag även kattägare till Siri & Sotis, kattjävlar! Men Snidan är reko så det är okej ändå!

Hoppas vi får plats i en trea med alla våra djur o människor. Sprolla, så länge jag slipper bo själv så.

Funderar mycket på detta med mina perceptionsstörningar, hur allt kommer gå. "Perceppen" som jag kallar de, innebär att jag missuppfattar ofta beteenden och vad folk säger/menar samt att huden är superkänslig. På nå skumt sätt, tar man handen o stryker på min arm så känns det som sandpapper efter några sekunders strykande. Jag får mer ont om jag blir nypt än slagen.. Inte för att bli slagen inte känns men, ja.. haha. Nå iallafall, jag funderar på hurvida det kommer gå med kommunikationen mellan mig & Sniida när vi flyttat ihop..? Tur jag inte är långsint, nån timme senare vill jag antingen reda ut missförståndet eller bara erkänna det, spelar ingen roll men helst bara skratta åt det. Kanske ska tillägga att jag har nedsatt hörsel på båda öronen också, för att inte glömma, jag har smärre brytningsfel också! Yes, nu låter det säkert bättre, totalförstörd...

More To Come, FRÅGA DISKUTERA FÖROLÄMPA HATA ÄLSKA tack.

LoveLife<3

Jag är knappt 21 år, bor i en liten stad med många 'små' människor, några fina & stora guldkorn finns det ju såklart, men överhängande är det skvallerlosers och egotrippade varelser som håller ihop stan. Mitt liv o min resa har just börjat så det lär knappast vara tyst här! Nå.

Jag har levt ett omtumlande jäkla liv hittills, det som har hållit mig flytande är nog passionen för djur och mina 'plötsliga' insikter om att livet faktiskt kan bli helt okej! De större orsakerna till detta tumult har varit med hjälp avAspergers Syndrom, Bipolär typ 1, ADHD, ADD samt drag av borderline.

Efter 19 års tid hade jag ingen som helst lust att låtsas vara glad osv längre, mer än nödvändigt, tack vare energisugande parasiter :P

En del menar att de med Asperger föds utan äkta känslor. Vi kan inte känna som andra gör, empati, sympati, glädje, ilska, utan istället så låtsas vi. Detta är ju självfallet inte sant, MEN, däremot kan vi känna styrkan av dessa känslor mer eller mindre starkt. T.ex.; en person UTAN Asperger kan vara glad, medans personen MED Asperger blir euforisk, och en person UTAN Asperger blir arg medans personen MED Asperger blir förbannad viceversa.                                                                  Sen finns det ju psyko- & sociopater såklart, imitatörer så att säga..

Mitt humör kan skifta så fort, som om det var en strömbrytare och jag kan gå från riktigt superglad till förbannad. Det sprakar verkligt när humöret totalbyter riktning för mig. Har tre neråtperioder och tre maniperioder varje år. Försommar, höst och runt jul så drar det ner till djupaste dalen och utan medicin kan jag inte klara mig själv under denna tid. Vår, sensommar och vinter (nov,dec) blir jag som en duracellkanin. Tar jag inte mina mediciner så sover jag inte mer än ett par timmar sammanlagt per dag eller är vaken två-tre dygn o sover i ca 20h och städar, gör allt allt allt! Gud nåde om något blir gjort fel eller att jag glömt göra nåt planerat. Då straffar jag mig med stark psykisk misshandel på mitt eget sinne och tänker på hemskheter från förut som jag överanalyserar och förvrider för att plåga mig själv med. Är jag neråt så är jag mest deppig och monoton. Det farliga är egentligen när jag är uppåt. Då tänder jag till som värst och aggressionerna går ofta ut över människor som inte förtjänar det och diverse grejer flyger genom rymd o rum i min framfart. Eller så blir jag överdrivet glad o lycklig. Allting är himla positivt och jag pratar o ler så jag får ont i käkarna. Turligt nog så funkar Lamotriginet, det kapar de lägsta dalarna o högsta topparna iallafall. Men är ändå inte tillfreds och överensmed humör o mående och jag tror att det kan vara för att min ADHD aldrig riktigt fick någon chans till medicinering då allt varit inriktat på det Bipolära.

Under min barndom var jag glad o pigg och bara älskade livet. Vid sju års ålder började jag förändras. Jag fick ett osvuret hat till min mamma då. Detta går upp o ner, ibland älskar jag henne mer än livet o ibland tvärtom, utan minsta påverkan vare sig från henne eller någon annan. Under mina "hat-attacker"mot henne drar jag fram minnen då hon gjort mig ledsen och arg och dessa attacker kommer när hon är uppnosig, dumdryg eller helt tvärsemot. Vi är båda ganska lika i vårat beteende men skillnaden är att hon bara har drag av vissa diagnoser och att hon är äldre. Jag har läst o läst om alla mina diagnoser och kommer inte fram till varför jag började hatälska min mamma, som jobbat och stått upp för mig hela mitt liv.

Ëfter år sju, så började jag successivt bli deprimerad. När jag just skulle fylla 8 så flyttade vi långt åt helvete från föregående ort. Jag hade inte en enda vän men hittade ett par som jag fortf. har kontakt med. Jag var annorlunda, såklart, men det accepterade ändå mina klasskamrater, dom tyckte mest jag var knäpp o rolig. Men sen skulle skolan bli en friskola istället så jag skulle enligt planen följa de andra kamraterna till en skola, men nån ville att jag skulle gå på en skola närmare hemmet. (Idioter finns det..) Så, jag började på låt oss säga "helvetesskolan", heeelt utan vänner, igen. Blev utfryst och eftersom jag var rund så kallade dom mig för det klassiska ordet ..FETTO.. Både min mamma o min syster blev helt tokiga och kom o läxade upp flickorna i klassen om attveta hut o visa respekt. Nästa dag kommer en av tjejerna som blivit utskällda o säger, riktigt uppnosigt, "min mamma säger att din mamma inte får säga så till mig. hon får prata med min mamma istället" OOH jag svär hade de inte varit folk omkring hade hon åkt.. Ett år gick och inget förändrades. Men så en dag kan ju en dryg liten unge hålla tyst för hon bara MÅSTE berätta hur tjock jag var, blev ju sur såklart, och sku ta ner henne men hon sprang bara runt ett jävla bord så ställde mig bara o vänta på att krypet skulle komma fram. Javisst, hon kom fram. Och laddade fetaste sparken i ljumsken på mig så att jag skrek o svor, förståeligt?! Det var inte det värsta, utan de värsta var att HON började lipa som en stucken gris o sa att jag minsann slagit henne o kallat henne dumma ord. Ja o vem trodde de på? En dramaqueen eller en som bet ihopoch mumlade svordomar? Jag hatar barn. Vid 9 år började jag få Melatonin för sömnen, då dom antog att de var för att jag sov dåligt som jag mådde dåligt. Sovit ordentligt hade jag aldrig gjort tills dess, inte ens som bebis. Vid tio år ca. så gjordes en utredning på mig. Slutsumman på de hela var att jag hade icke högfungerande Asperger, ADHD, ADD samt vissa symptom av Borderline. Jag fick medicin EN gång för ADHDn vilket jag tror var Ritalin, men jag hade tydligen "klättrat på väggarna" hela helgen till måndagen då dom kunde avsluta behandlingen så sen dess har det inte funnits i läkarnas värld att jag skulle få ADHDn behandlad (om dom nu ens läste igenom hela journalerna..). När jag var tolv eller tretton år fick jag diagnosen Bipolär typ 1. Jag mådde mycket dåligt ända tills jag var över 18 år både på grund av misskötsel av mediciner (tog dom nästan aldrig, en gång i månaden högst) och att jag levde ohälsosamt, duschade sällan (hatar det än) och åt tills jag nästan kräktes för att vänta tills de gick över sen åt jag tills jag mådde illa igen, kunde hålla på hela nätterna för de var då jag var vaken. På grund av att jag antingen tog sömnmedicinen för sent eller struntade i den var jag som en vampyr, när det mörknade vaknade jag eller bara helt enkelt klev upp ur min älskade säng(...) då det var middagsdags. Mitt liv var helt upp o ner; vaknade, åt middag, såg tv, spelade data/tv-spel, åt åt åt åt och åt, lämnade endast sängen eller soffan för att äta eller för toalettbesök. Någon enstaka gång hade jag en kompis som var vaken på nätterna. 

Allt detta gjorde att jag t.ex. gick upp 25kg på sommarlovet mellan åttan o nian, var så frånvarande från skolan och aldrig gjorde läxorna att jag både tappade kompisar och gick ut högstadiet med ett enda betyg som var G (motsv. C/D) i Bild. Men då efter ett friår från skolor och allt som hade med det att göra så pluggade jag upp matte, svenska & engelska på tre månader ochfick stora VGn i betyg (motsv. B/B+). Med dom betygen som blev 45poäng tog jag mig in på en naturbruksskola utanför min ort där jag hade hundprogrammet som inriktning. Jag hade med min stjärna till blandrashund och vi fick utmärkta betyg i de flesta ämnena och kom riktigt nära varann. Men, såklart, så vred jorden på sig igen och lagom till höstlovet så började det ta emot. Betygen sjönk markant och jag började sova hela dagarna. Klasskamraterna förstod ingenting och jag förmådde mig inte att berätta hur allt låg till utan skämdes bara och fortsatte sova säkert 16-17h per dag. Efter jullovet tog jag beslutet att avsluta min skolgång då jag ändå inte tog mig upp ur sängen och när jag väl gjorde det så var jag frånvarande och okoncentrerad på lektionerna samt började tvivla på lärarna och ansåg att mycket av det de undervisade om inte hade något med lektionernas respektive ämnen att göra. Efter skolavslutet så stod alla i min närhet som stora frågetecken. Ingen hade en enda aning om vad som rörde om i mitt huvud. Jag tog åter upp mina destruktiva vanor såsom att skära mig i underarmarna & slutade bry mig om min hygien. Började dricka, ofta och mycket, hade druckit tidigare men aldrig i dessa mängder jag förtärde nu. Mitt sällskap blev ofta personer som blivit misshandlade, misskötta, svultna, fattiga och med föräldrar som supit/knarkat och än värre saker. 

När jag var 15 år så hade en, nu tappad, vän en efterhängsen kille efter sig, och han var riktigt "kär" i henne. Så pass "kär" att han erbjöd oss att köpa billiga droger av honom. 'Visst!' tänkte vi, som mådde lika dåligt, och köpte benzo samt illegala bantningtabl. med efedrin. Dessa tabletter svalde vi ner med en starköl och hips vips så vaknade jag hos mina föräldrar. Kommer ihåg sammanlagt kanske 10 minuter av hela den dagen, kvällen o natten. Jag svor att aldrig mer skulle röra droger igen. Det löftet höll inte.

Vid nästan 18 års ålder, på grund av mitt destruktiva beteende som nu bara blivit värre, förstörde grejer under mina aggressionsattacker och sa vedervärdiga saker och var verkligt odräglig, så blev jag för hundrade gången utkastad från mina föräldrars hem, fast nu på allvar. Jag fick sova hos min dåvarande pojkväns farmor med honom i nästan en vecka. Efter livliga diskussioner både med mig och min mamma så bestämde soc att jag skulle få en lgh. Jag fick flytta in efter drygt en vecka till en tilltjatad tvåa, fick möblerna jag hade hos mina föräldrar att ha i lgh av pappa och ett småttförnedrande presentkort på coop av soc. Jag tog kontakt med en kompis jag lärt känna under terminen på naturbruksgymnasiet och vi började umgås intensivt. Mycket snabbt visade det sig att hon knarkade. Vi började röka spice (konstgjort hasch i princip) dagligen. Efter bara veckor så introducerade hon mig för Lyrica, den används oftast till starka nervsmärtor eller mycket svår ångest. Vi kalasade på runt 750-900mg per person och tillfälle. Oftast var det jag som fixade fram den åt oss genom att stjäla av min mamma. Ibland tog vi tramadol, som är ett syntetiskt morfin. Vi tog kanske 400-600mg och krossade tabletterna innan vi åt dom. Alla sorts dumheter gjorde vi, inte en enda av dom ledde till att jag mådde bättre mer än för stunden. 

Jag började ta min medicin regelbundet igen vid 19 års ålder. Hade gjort det förut men nu var det långsiktigt. Kunde så klart inte sluta missbruka starka värktabletter helt utan tog dom fortfarande nån gång då o då. En annan fd. vän ville gärna prova "lyckan" så jag gav henne några Lyrica och i två veckor var vi höga till & från. Sen fick jag två stora krampanfall under samma kväll pga smärre och omedveten överdosering och min kompis ringde ambulans, alla föräldrar och syskon i ren panik. Ambulanspersonalen rusade in till en knappt medveten tjej och konstaterade att allt var lugnt nu. Jag behövde bara vila upp mig... 

Jag slutade inte där, jag fortsatte röka på och ta tabletter ett tag till. Tappade omdömet helt. Sen en dag slutade jag umgås med alla dessa negativa människor och kom på att jag inte ville tycka synd om mina kompisar för allt de varit utsatta för i sina liv, för dom brydde sig inte ett piss om mitt liv eller hur jag mådde, någonsin. 

Nutiden då, hur ser den ut? Jag tar mina Lamotrigin och Atarax varje dag. Har blivit kvitt panikångesten för tillfället (inte haft ett anfall på drygt ett år), jag bor i min tvåa med mina underbara o lurviga 'barn'. Jag umgås bara med folk som tar ner mig på jorden då jag trivs bäst med dom som är omtänksamma, fina och inte har något 'filter' när det gäller deras åsikter. Raka, ärliga och smått dryga! Jag lär mig mer om mig själv varje dag, ibland blir jag förvånad men oftast faller bitarna på plats. Har ännu lite problem med arbets- och studiemoralen och har fortfarande inga som helst rutiner. Men det rullar sakta framåt. Funderat på att göra en utvecklingsutredning på ADHDn men det är också på gott & ont då jag kan förlora rätten till mitt Aktivitetsstöd från Förs.kassan och samarbetet med LSS om det visar sig att jag har för 'lite' Aspergers eller Bipoläritet.. Jag hade en arbetsprövning men jobbet var inte en utmaning, då totaltappar jag lusten att göra något överhuvudtaget. Har tur som är o var slutat knapra piller men framtiden äro oviss. Jag är rädd om mina nära. Bryr mig faktiskt så mycket att jag blir tokig om någon ens tänkerilla om dom, jag går i tusen delar om dom blir ledsna och jag blir euforisk när dom är glada & mår bra. Men de är ju klart,  man är ju inte annat än dödlig, eller hur?

Enough for now, but more to come haha! mvh.

#Asperger #Bipolar #ADHD #ADD #Borderline

LoveLife<3